Abba Eban, född som Aubrey Solomon Meir Eban, den 2 februari 1915 i Kapstaden, Sydafrika, och död 17 november 2002 i Tel Aviv, var en israelisk diplomat och politiker.
Ebans föräldrar var judar från Litauen och i tidig ålder flyttade familjen till Storbritannien. Som ung studerade Eban gärna hebreiska hos sina farföräldrar. Intresset för språk var något som Eban tog med sig hela livet. På Queen’s College i Cambridge studerade Eban bland annat orientaliska språk, medan han var högst aktiv i Federation of Zionist Youth som skribent för deras ideologiska tidsskrift, The Young Zionist.
Efter studierna forskade Eban till en början på arabsiak och hebreiska, varefter han fick ett jobb för Chaim Weizmann på World Zionist Organization.
Ett tag tjänstgjorde Eban i den brittiska armén i Egypten och Palestinamandatet, där han placerades i Jerusalem.
Eban flyttade återigen till Storbritannien och London och anställdes i Jewish Agency 1946. Däreftor tog Eban sig till New York där han jobbade i United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP), en kommitté som bildades för att utreda hur det brittiska mandatet Palestina skulle fördelas.
Eban var fast representant i Förenta Nationerna 1948–1959, Israels första, och samtidigt ambassadör i Washington 1950–1959. 1952 valdes Eban till vice ordförande i FN:s generalförsamling.
1959 flyttade Eban till Israel. Eban var ordförande för Weizmann-institutet 1958–1966. 1959–1988 var han medlem av Knesset för arbetarpartiet Mapai, och ledare av utrikeskommittén 1984–1988. Ebanvar minister utan portfölj 1959–1960, undervisningsminister 1960–1963, vice statsminister 1963–1966 och utrikesminister 1966–1974. Som utrikesminister fick han ett huvudansvar för att lösa de diplomatiska problem som uppstod i samband med krigen 1967 och 1973.
Eban var känd som en glimrande talare och skribent. Henry Kissinger var en person som särskilt uppskattat Ebans retoriska förmågor:
I have never encountered anyone who matched his command of the English language. Sentences poured forth in mellifluous constructions complicated enough to test the listener’s intelligence and simultaneously leave him transfixed by the speaker’s virtuosity.
Eban behärskade tio språk, något som var till hans fördel på den internationella arenan.
Eban utgav bland annat My People: The Story of the Jews (1968), My Country: The Story of Modern Israel (1972), An Autobiography (1978) och Personal Witness: Israel Through My Eyes (1992).
2001 mottog Eban Israel Prize för sin livslånga gärning för den israeliska staten och samhället.